Om en och en halv vecka får jag träffa dig igen, det var så längesen. Senast jag såg dig var i februari, du var trött och hängig och jag hittade en knöl på din rygg. Jag trodde dina dagar var räknade och jag var helt förkrossad. När mina dagar hos dig var till ända och jag var tvungen att säga hejdå kramade jag dig länge och viskade i ditt öra: vi ses igen, om inte imorgon så om kanske 80 år. Och det sista jag såg av dig var dina sorgsna ögon. Din blick var allt jag kunde tänka på, då jag satt på planet tillbaka till norr. 

 

Men halleluja! Efter besök hos veterinären fick du beskedet att det var en helt ofarlig knöl och din sneda gång och håglöshet var antagligen bara en släng av artros och vinterdepression. Så nu min kära katt, nu är det endast en och en halv vecka kvar tills jag får pussa på din lilla nos och borra in mig i din lena päls.